Saknad

Det kan komma helt plötsligt när som helst. Jag kan städa lite och hitta nått som påminner mig. En teckning, en text, ett foto. Minnen dyker upp och jag undrar; hade vi varit lyckliga nu om jag inte hade gjort som jag gjorde den dagen och alla dagarna efter då jag vägrade prata med henom. Eftersom jag visste att jag skulle ångra mig och vilja komma tillbaka. Jag vet att vi inte var bra för varrandra men ibland önskar jag att vi hade kämpat lite mer, lite längre.. Sen när jag väl tog kontakt så var det för sent och hen ville inte veta av mig mer. Hen litade inte på mig.. Samtidigt som jag känner en stark saknad ibland så tror jag att jag är bättre av så här. Vi pratade igenom allt en dag. Det blev inte som jag önskat då, men jag hoppas hen är lycklig. Kanske rentutav lyckligare utan mig.
 
Jag tror att det är ett av mina problem, att jag tror att folk klarar sig bättre utan mig. Det känns så ofta, jag är bara nått som hänger på och som inte märks när jag inte är kvar. Det känndes så väldigt mycket när så många av dem jag trodde var mina vänner bara försvann bara för att jag inte hörde till en annan person på ett eller annat sätt. Att jag bara är värd att vara med om jag tillhör nån annan. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0