Vad hände nu då?

När blev klockan så mycket, och varför är det alltid fel språk på mitt stavningprogram? Det programmet älskar förövrigt sär skrivningar. (Inte mitt förslag, programmets) Var i skolan och var duktig idag, eller egentligen kan jag inte påstå att jag var duktig. Satt mest och hittade på saker "along the way", som man brukar säga, under mitt opponeringsarbete. Det var inte så att jag inte läst uppsatsen jag skulle opponera på, för det har jag gjort minst fem gånger, utan det är så att jag litar lite för mycket på mitt minne än vad som är bra för mig. Så jag hade inte skrivit några anteckningar.. Men det gick vägen ändå tycker jag, fick ur mig nått svammel som någon förhoppningsvis förstod någonting av. Tur att det var en så välskriven uppsats jag fick opponera på annars hade det blivit jobbigt. Hehe, men skämt åsido så gick det nog hyfsat. Hela kursen skulle nog kunna sammanfattas med det ordet, eller egentligen hela min högskoleperiod så länge. Är det inte lite jobbigt när lärare säger "jag vet att du kan, så kom igen!"? Till min fasa har jag upptäckt att jag gör detsamma med mina elever, men jag vet ju att de kan...

 

Herrejösses vad irriterad jag blir när människor envisas med att säga att de inte kan rita. Vadå inte kan, det är väl bara att öva. Det måste man göra med allt för att kunna lära sig någonting. Learn by doing liksom. Gäller såväl målande som att prata som allt annat. Vem kunde prata felfritt det första de gjorde när de kom ut från magen? Nej precis! Fast vem kan prata felfritt i huvudtaget?  Inte jag i varje fall, inte kan jag skriva någon utan att låta som en 14-årig tjej som tror hon vet allt heller. Kan ju försöka få mig själv att tro att jag är bättre, men som sagt borde jag öva på det då.


Vet inte vad som hände nu, är nog tröttare än jag trodde efter den långa skoldagen. Fingrarna går av sig själva. Kan föresten återberätta vad som hände i morse för er som vill veta och  som jag inte redan har berättat för.


Står ensam i egna tankar och småfryser lite vid busshållplatsen och väntar på att få åka till tågstationen. Hipp som happ kommer ett gäng yngre killar, gissningsvis i 12-årsåldern men jag har aldrig varit bra på att gissa ålder så det får ni ta med en nypa salt. De pratar med varandra och ja ska går på trottoaren, inget ovanligt då det är vad som brukar hända på sådana. Jag försöker flytta mig ur vägen för man vill ju inte bli omkullsprungen av ett gäng ynglingar. Plötsligt bland alla högljudda röster hör jag något som får mig ur fattningen. Nej inget dumt nu. En ensam liten röst säger Godmorgon Frun!, jag tittar mig runt med en, får jag föreställa mig ganska dum uppsyn, och ser en pojk som tittar på mig när han går förbi. Jag samlar mig relativt snabbt och försöker hitta på ett bra svar. Det blir Hej... tror jag log lite smått också men inget jag kan lova. Var ju morgon och allt så lagom förvirrad står jag där när skocken försvinner i väg. Bestämmer mig för att ta den med ro och se det som en trevlighet, även om jag hoppas att jag inte ser ut som en Fru riktigt än. Hade nog inte fördragit tant så det var ju tur att det inte blev det ordet.


Så det var dagens blogginlägg från mig. Ingen rolig bild att bjuda på dock, bara en enkel tråkigt redigerad bild påFrun.

 

 

P.S. Bry er inte om strecken i texten. Mellanrummen ville inte fungera för mig... D.S.

 



Kommentarer
Postat av: Anonym

Haha fy tusan vad det var svårt o låta bli att skratta när man läste det där sista!!

2011-01-19 @ 22:38:03
Postat av: Eva

Varför låta bli att skratta när det var det jag ville från början?. :P

2011-01-19 @ 22:51:45
URL: http://daydreama.blogg.se/
Postat av: Leena

(Oj glömde visst mitt namn i förra kommentaren)

Skrattade så jäkla högt så jag nog nästan kunde ha väckt ungarna ju :-P

2011-01-19 @ 23:00:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0